Instrumentet

Viola da gamba är en stråkinstrumentfamilj som användes från omkring 1500 fram till slutet av 1700-talet. Dess ursprung kan man hitta i Spanien under andra häften av 1400-talet, men dess utveckling till ett stråkinstrument skedde i Italien. Gamban spreds ut i Europa och utvecklades olika i länder som Frankrike, England och Tyskland. Formen kunde se mycket olika ut och det skulle dröja fram till omkring 1600 innan gamban hade hittat sin form som vi idag känner den.

Under 1500-talet hade instrumentet sin popularitet i framförallt Italien och England. Det var vid hoven och de högre stånden runt om i Europa som gamban blev så högt skattad. Violinen användes för bruksmusiken och hade till en början en betydligt lägre status. Under 1600-talet blev gamban i Italien snabbt utkonkurrerad av violinfamiljen medans den i England hade sin blomstringsperiod under andra häften av 1500-talet och första häften av 1600-talet.

Gambafamiljen består i huvudsak av diskant-, tenor- och basgamba. Instrumentet spelas i sittande position stödd mot vaderna. Stråken hålls med underhandsfattning till skillnad mot violinstråken som hålls med överhandsfattning. Kroppen har en betydligt djupare sarg (instrumentets sida) än violinen och halsen har fastknutna band vilket gör att de är flyttbara. Strängarna, som vanligtvis är 6 eller 7 till antalet, är av senor. Alla dessa olika faktorer ger instrumentet dess rika klang - full av resonans och övertoner.

Att gamban så snabbt blev populär under 1500-talet berodde just på dess klang; en klang som inget annat instrument kunde imitera och smälta ihop med den mänskliga rösten. Just denna förmåga är något som framhålls som gambans unika styrka under hela dess verksamma tid.

Fram till mitten av 1600-talet skrevs det verk i huvudsak för gambaconsort (gambaensemble), men även en virtuos solorepertoar utvecklades. Man improviserade över givna melodier och basgångar vilket de italienska gambisterna excellerade i under 1500-talet. I England utvecklade man, utöver den rika consortrepertoaren, solomusik för lyra-viol och division-viol. Lyraviolmusiken kännetecknas av dess rika ackordspel, en spelstil där man framför både melodi och harmonik. Divisionviolmusiken improviserar över ett givet tema. Mer om denna spelstil kan man läsa om i den store gambavirtuosen Christopher Simpsons (ca.1605 - 1669) The Division-Viol som gavs ut 1659. Båda dessa spelstilar blomstrar parallellt med consortmusiken i England under första hälften av 1600-talet.

Under barocken, från omkring mitten av 1600-talet, är det i Frankrike och Tyskland som gambamusiken blomstrar. Framförallt Frankrike blir det ledande landet. Det är solomusiken för basgamba som kommer att stå i centrum. För den franska utvecklingen talar vi om tre generationer: Hotman och Maugar under första hälften av 1600-talet, Sainte-Colombe i mitten av 1600-talet och Marais, Forquerary m.fl. under slutet av 1600- och början av 1700-talet.

Marin Marais (1656 - 1728) intar en unik plats, både som tonsättare och gambist. Marais tonsatte 5 böcker för basgamba och basso continuo vilka gavs ut mellan åren 1686 och 1725. Marais tonsatte även 4 operor och instrumentalmusik för andra besättningar. Han var anställd vid det franska hovet och dessutom en mycket ansedd pedagog.

Vid denna tid hade gamban definitivt konkurrerats ut i Italien av violinfamiljen. Det pågick också kring 1700 en het debatt om vilket instrument, cellon eller gamban, som var det främsta. Tiden för gamban var räknad, men det skulle dröja fram till slutet av 1700-talet innan dess användande definitivt tog slut. Den sista proffessionella gambisten var Carl Friedrich Abel (1723 - 1787) som tillsammans med Johann Christian Bach (1735 - 1782) framförde konserter både i Tyskland och England.

Under 1800-talet och större delen föll gamban i glömska. Det är framförallt under de senaste 30 åen som intstrumentet har fått en nyrenässans. Idag har vi flera skickliga gambister runt om i världen vilket också har lett till att flera av dagens tonsättare har tonsatt och tonsätter musik för detta instrument. Men mycket av den fantastiska musik som skrivits för viola da gamba väntar fortfarande på att nå ut till dagens konsertpublik.


Webbdesign: Leif Henrikson © 2005, Foto: © Sussi Petersson